Jag vill först beklaga, att utskriften av mitt föredrag dröjt. Anledningen är närmast, att det är ett rätt tidskrävande företag, och Styrelsen vet bäst, att jag är tjänstledig för en bestämd uppgift och jag har haft svårt att sätta den å sido för att ägna några dagar åt att skriva ut detta föredrag.
Ett tag funderade jag på att förkorta det - då det är så enormt långt - men fann vid närmare eftertanke, att det inte var klokt. Då skulle Styrelsens ledamöter kanske på en eller annan punkt kunna sätta åt mig och fråga: Vad sa du egentligen om det eller det? Därför har jag nu direkt skrivit ut det från mitt handskrivna manus.
Likaså har det också hänt mig, som det brukar, att jag efteråt upptäckt att mycket hade kunnat sägas bättre och motiveras bättre, men av samma anledning som jag nyss nämnt har jag föredragit att skriva ut det som det hölls, med alla brister.
Däremot nämnde jag ju i mitt anförande, att jag med hänsyn till tiden var tvungen att hoppa över vissa avsnitt, t ex. II:6 om författarskapsfrågorna. Likaså fick jag lov att återge II:5 delvis ur minnet, eftersom några blad ur manus blivit kvar hemma.
De enda tillägg som gjorts i förhållande till originalmanuskriptet är följande:
Några stycken som satts inom parentes. Det framgår direkt att de utgör efterhandskommentarer. Däremot inte parenteser inne i styckena. De tillhör originalmanuskriptet.
Jag har ändrat översättningen av Brights ord om Simson - rogue - från "lymmel" till "orosande", inte för att jag vet om den översättningen är bättre, men den är mildare.
Tre meningar i näst sista stycket av föredraget har tillkommit, dä rjag kort omnämner inspirationen. Detta skedde efter ett samtal med förlagschef Allan Hofgren, som mycket riktigt påpekade, att jag gärna borde ha sagt något om detta. Jag har emellertid med ovan angiven motivering inte velat utöka föredraget med en utförligare behandling av inspirationsfrågan.
För att ge ett intryck av vad som kan anses vara utmärkande för huvudlinjen i dagens svenska bibelforskning infogas prof Birger Gerhardssons radioföredrag "Vet vi något om Jesus eller tror vi bara?" Det är nämligen ur flera synpunkter mycket informativt.
Jag vill till sist än en gång uttala mitt tack till Styrelsens ledamöter för den utomordentliga saklighet och goda atmosfär, i vilken diskussionen i denna viktiga fråga kunde föras. Vad det inte gäller är: Ska Bibeln vara vår högsta auktoritet? Vad det gäller är: Hur ska Bibeln som Guds Ord och som församlingens högsta auktoritet i allt som leder till liv och salighet kunna hävdas i en ny tid och under nya förutsättningar?
Med hälsning
Torsten Nilsson
25.7.67
Den historisk-kritiska bibelforskningen och den problematik den skapat:
1) Historisk återblick
Det problem, som vi i dag tar upp, är ingenting nytt, varken i kyrkans historia i stort eller i EFS:s historia.
Vad kyrkan som helhet beträffar, föreställer man sig ofta, att problemet härstammar från 1800-talet och den liberala teologien. I själva verket är det mycket äldre. Ett nyligen på tysk autkommet arbete visar, att problemet om Bibelns förhållande till vetenskapen öht ingående dryftades erdan på 1600-talet, inte minst av sådana naturforskare som Kepler och Galilei (Schelder: Ursprunge und Probleme der Bibelkritik im 17- Jahrhundert, 1966).
Inom EFS har problemet aktualiserats ff a av tre anledningar:
Vid Svenska Missionsförbundets bildande 1868. Oavsett hur man fördelar orsakerna till SMF:s bildande och låter försoningsfrågan eller församlingssynen vara det avgörande, så ligger i bägge fallen Waldenströms fråga bakom: "Var står det skrivet?" Anklagelsen mot EFS den gången var, att den både i fråga om försoningen och församlingssynen var mer luthersk-ortodox än biblisk och nytestamentlig.
Vid Bibeltrogna Vänner bildande 1911. Detta skedde som en protestaktion därför att Stiftelsens ledning inte tillräckligt energiskt ansågs slå vakt om Bibelns ofelbarhet. BV:s lösen blev "att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord..." och "bekämpande av all slags otro och förnekelse."
Under striden mot den liberala teologien från 1890-talet och decennierna framöver. Den liberala teologien eller "bibelkritiken" kom ff a via exegetiken, där den tyske bibelforskaren Wellhausen med sina radikala ideer om Gamla testamentet vände upp och ned på alla traditionella föreställningar. I Sverige introducerades den bl. a. av Erik Stave. Verkan kan med Einar Billings ord karaktäriseras som en jordbävning.
I denna strid var Stiftelsens ställning klar. Den såg i den liberala teologien ett hot mot själva kristendomens grundvalar. Till dess främsta bekämpare hörde Stiftelsens då ledande man, Adolf Kolmodin, professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala åren 1903-1920. Det måste därför sägas vara en i dubbel mening tragisk händelse, att just han skulle bli anledningen till en ny söndring inom EFS. Han lämnade 1910 sin tjänst inom Stiftelsen på grund av att hans bok "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" (1908) ansågs besmittad av den liberala teologien, främst på grund av några uttalanden om Gamla testamentet. Man måste, så här långt efteråt, fråg sig, om den halvhjärtade ställning som EFS:s styrelse den gången intog, verkligen befrämjade försvaret av Bibeln som Guds uppenbarade Ord.
Att detta (nämligen försvaret av Bibeln som Guds Ord) varit en av huvudlinjerna i Stiftelsen - även efter 1911 - därom kan ingen tvekan råda. Nämnas kan bara, vilken roll som professor Hallesby både personligen och genom sina skrifter spelat inom Stiftelsen, inte minst som bibeltrons försvarare. Nog är det en ödets ironi, att om han utsatts för samma bedömning som Kolmodin, skulle han inte heller ha hållit måttet. Så har han också vid upprepade tillfällen kritiserats av Axel B Svensson.
Rent praktiskt har den dominerande åskådningen inom EFS varit densamma som inom BV, sedan må Axel B Svensson säga vad han vill. Denna åskådning skulle kunna kallas fundamentalistisk, ehuru det är med tveksamhet jag använder det begreppet, eftersom det dels är amerikanskt till sitt ursprung, dels används rätt lättsinnigt i många fall. I stället kunde man tala om ofelbarhetsdoktrinen. När jag i fortsättningen använder detta senare begrepp (eller ibland "fundamentalism") menar jag följande åskådning:
Bibeln är Guds Ord. Gud är i alla avseenden ofelbar. Alltså måste Bibeln för att vara Guds Ord vara i alla avseenden ofelbar. Bibelns auktoritet som Guds Ord sammanfaller med dess absoluta ofelbarhet. Varje vetenskaplig kritik av Bibeln, som ställer dess absoluta ofelbarhet i tvivelsmål, denna kritik må sedan komma från naturvetenskapen eller den vetenskapliga bibelforskningen, måste därför förkastas. Varje annorlunda uppfattning betecknas som liberal.
Det är därför naturligt, att i varje fall bland den överväldigande majoriteten av Stifelsens missionsfolk rått en utbredd misstro mot universitetsteologien. Och med all rätt! Omfattar man ofelbarhetsdoktrinen,så som den här formulerats, är det svårt att inse, hur någon annan bedömning av universitetsteologien skulle vara möjlig.
Det är bl a mot denna bakgrund, som jag är tacksam att Stiftelsens styrelse känt sitt ansvar på denna avgörande punkt så starkt, att den velat anslå en dag till att begrunda frågan, vad Skriftens auktoritet egentligen innebär. Frågan om Bibeln är ur alla synpunkter församlingens avgörande fråga. Allt annat är följdsatser.
2) Vad har gjort frågan akut nu?
Det är naturligt att ställa den frågan. Om problemet med bibelsynen är av så gammalt datum, som antytts i det föregående, och vi trots allt hankat oss fram, och vår förkunnelse och vår teologiska undervisning vid Johannelund trots allt fungerat någorlunda tillfredsställande, vad finns det då för skäl att just nu röra i en sådan stridsfråga?
Framför allt två skäl:
a) Vår planerade utbildning av förkunnare (präster eller predikanter) i samarbete med teologisk fakultet.
Hittills har vi haft hand om hela utbildningen både av predikanter och - vad beträffar yttre missionen - även av präster. Redan nu utbildas alla missionärer, som ska prästvigas, vid teologisk fakultet, och detsamma gäller ett växande antal av dem som avser att gå i inre missionens tjänst. Att denna utveckling kommer att ytterligare accentueras vid förflyttningen till Uppsala är uppenbart, i all synnerhet som utbildningsgången vid fakulteterna enligt aktuella planer torde stå inför en omorganisation, som gör den lättare att praktiskt användas av oss. Med andra ord: Stiftelsens tjänare kommer i framtiden att få en teologisk skolning, präglad av den historisk-kritiska bibelforskningen.
Men har inte denna forskning under senare tid förändrats så att den nu är något helt annat än den gamla "liberala teologien"?
Ja och nej. Ja, den har förändrats. Inte så, att den exegetiska vetenskapen överallt skulle vara mindre radikal än den gamla liberala. Nere på kontintenten och i Amerika finns riktningar, som i radikalism torde överträffa det mesta som presterades av de liberala teologerna. Däremot är det sant, att vårt land under de sista decennierna den exegetiska forskningen gått i riktning mot ett ökat förtroende för texternas integritet och historiska tillförlitlighet. Om det vetenskapliga underlaget för denna utveckling ger prof. Birger Gerhardssons artikel (se bilaga!) besked. Nämnas kan, att de svenska exegeternas resultat tillvunnit sig berättigat internationellt uppseende.
Nej, den har inte förändrats, så långt som det gäller de allmänna principerna för bibelforskningen. Den vill nu liksom då vara en historisk vetenskap, som med vanliga vetenskapliga metoder vill utforska Bibeln. Metodiken är i princip densamma när det gäller Bibeln, som när det gäller Koranen. Därav följer, att den vetenskapliga bibelforskningen t ex inte kan utgå från att Bibeln är sann, d v s lämnar i alla avseenden korrekta historiska, geografiska et c uppgifter. Forskningsresultaten får visa hur därmed förhåller sig, på samma sätt som om det gällde en historisk urkund vilken som helst.
(Här gjorde teol lic Birger Olsson i debatten det betydelsefulla påpekandet, att den s k liberala teologiens målsättning att vara rent vetenskaplig, i viss mån blev snedvriden genom att man gick till Bibeln, inte förutsättningslöst som man trodde, utan i högsta grad bunden av filosofiska förutsättningar av utpräglad 1800-talsnatur. I detta avseende är den moderna teologien "renare". Påpekandet är viktigt, men förändrar ingenting i mitt principiella resonemang).
Vad man lugnt kan påstå, det är, att varje nu verksam bibelforskare eller teolog överhuvudtaget, knuten till fakulteterna i Lund och Uppsala, står avvisande till ofelbarhetsdoktrinen (eller fundamentalismen). Det är inte möjligt att exemplifiera detta annat än på enklaste och kortaste sätt i ett sånt här föredrag. Jag väljer två representativa forskare, professorerna i NT:s exegetik i Uppsala resp Lund, Riesenfeld och Gerhardsson. Exemplen väljer jag inte ur några lärda skrifter utan ur två allmänt tillgängliga radioföredrag. Riesenfeld yttrade i ett radioföredrag: "Olikheterna mellan de fyra evangelierna är i själva verket oräkneliga". Gerhardsson säger: "Vissa omformningar har skett i traditionerna, det kan vi direkt avläsa i våra evangelier, om vi jämför versionerna av en och samma berättelse. Vi märker i dem olika slag av förändringar, bl a utbroderingar och uppförstoringar av det underbara..." Ur deras vetenskapliga produktion skulle naturligtvis inte mindre representativa citat kunnat hämtas.
Den ende universitetsteolog i vårt land, som uppfattats som närmast fundamentalistisk är Hugo Odeberg under hans senare skede. Detta kan bero på att han tillämpat en s k "immanent bibelforskning", d v s medvetet inskränkt sig till att fråga: "Vad säger texten?" men avstått från att ställa frågan: "Är det texten säger sant?" Hans metod, att utgå från texten så att säga i befintligt skick och utlägga den, har å ena sidan medfört, att hans elever tyckt sig få ovanligt stor behållning av hans undervisning, men å andra sidan medfört att han kommit att stå tämligen isolerad som forskare.
(Var professor Odeberg exakt står i frågan om Bibelns ofelbarhet, vet jag inte. Rektor Agne Nordlander har sagt mig efteråt, att Odeberg inte kan betecknas som fundamentalist, och det är troligt, att det är riktigt. Däremot är det obestridligt att han i vida kretsar kommit att uppfattas så).
Vi kan alltså vänta, att problemet med hur vi ska förhålla oss till den historisk-kritiska bibelforskningen kommer att skärpas väsentligt i och med förflyttningen till Uppsala. Men problemet är egentligen akut redan nu på Johannelund och genom de fågor, som väcks av eleverna, och som varken jag personligen eller någon av de ordinarie lärarna förmår besvara utifrån de "gamla" positionerna, dels genom den lärobokslitteratur, som vi i äxande utsträckning tvingas att utnyttja. Anledningen är, att sådan teologisk lärobokslitteratur, som är förenlig med ofelbarhetsdoktrinen, praktiskt taget inte skrivs längre. Detta gäller i varje fall litteraturen om Bibeln. På engelska utkommer fortfarande sådan litteratur, som skulle kunna betecknas som fundamentalistisk, men den är av lätt förklarliga skäl omöjlig för oss att använda. Som exempel kan jag nämna Israels historia. Där har läroboken i decennier utgjorts av ett stencileerat kompendium av prosten Fröberg. Det användes till dess typerna var utslitna och omtryckning var omöjlig. Att det dessutom som helhet var synnerligen föråldrat säger sig självt. I stället användes nu Kapelrud: "Israel fra de eldste tider til Jesu födsel" (2 uppl 1963). Den är inte radikal. Själv karaktäriserar han sin ståndpunkt som förmedlande. Men på flera punkter är den kritisk till den GT-liga berättelsens historicitet. I NT användes i viss utsträckning Friedrichsen-Lindeskog-Riesenfeld-Stendahl: "Inledning till NT." Den är inte radikal men avviker dock när det gäller datering och författarskapet till de NT-liga skrifterna på flera punkter från vad som hittills varit accepterat hos oss. Både Judasbrevet och 2 Petrusbrevet tillskrivs t ex andra författare.
Tillfogas bör, att huvudboken när det gäller GT:s och NT:s böcker fortfarande är Wiréns "När han öppnade boken", som är solitt konservativ, och som vi bedömer som värdefull, inte minst i framställningen av de olika böckernas huvudtankar.
Men vi befinner oss alltså av de nämnda orsakerna redan nu mitt i vår nuvarande undervisning i en debatt, där konfrontationen med den historisk-kritiska bibelforskningen inte är möjlig att undgå.
Ibland har den tanken framkastats, att vårt institut i Uppsala skulle kunna fungera som en motsvarighet till Menighetsfakulteten i Norge och att vi därigenom skulle ha möjlighet att fortsätta på den traditionella linjen.
Tanken är felaktig. Menighetsfakulteten bevisar raka motsatsen. Den är nämligen alls inte "fundamentalistisk" och har aldrig varit det. Varken Hallesby eller Odland omfattade ofelbarhetsdoktrinen. Odland kunde i en hälsning till det Veslandske Misjonsselskap förklara, att Bibeln innehåller "tusindtals" fel. (Jag har fått denna upplysning genom rektor Agne Nordlander). Och Hallesby räknade - ff a för GT:s del - med felaktigheter av geografisk et c natur. (Tyvärr behandlade Hallesby Bibeln ur denna synpinkt i första delen av sin "Den Kristelige Troslaere - 1. Principplaren" - och den har nästan ingen läst, medan han i del II. Den specielle del, praktiskt taget aldrig berör problemet. Det är del II, som lästs på Johannelund och som de flesta tänker på när de talar om "Hallesbys troslära").
En genomgång av Menighetsfakultetens imponerande studehandbok "Veiledning for det teologiske studium ved Menighetsfakultetet" (Universitetsforlaget 1966), bekräftar att bedömningen är riktig. Litteraturförteckningen skiljer sig inte från den i Uppsala och Lund på annat sätt, än att den är ovanligt fyllig. Redan i den förberedande kursen - som bl a syftar till att ge en förberedande bibelkunskap - ingår den tidigare nämnda boken av Kapelrud. Bland de uppräknade kommentarverken till GT observerar man att om Gunkels kommentarer till 1 Mos. och Psalt. sägs, att de "har fremdeles interesse." När de kom ut betraktades de som höjden av liberal teologi. Det mest positiva omdömet får det stora moderna kommentarverket "Blblischer Kommentar", "Metodisk og saklig up to date". Redan utgivarens namn, Martin Noth, säger, att det knappast ens kan kallas särskilt konservativt, långt mindre fundamentalistiskt. "Deutero-Jesaja" behandlas i litteraturförteckningen spexiellt. När det gäller inledningar till GT hänvisas till de vanliga inledningarna, som alla här skulle betraktas närmast som radikala. Däremot nämns inte den enda som skulle kunna kallas fundamentalistisk, t ex Youngs "Introduction". Likaså saknas varje eomnämnande av t ex Möllers "Inledning till GT".
Menighetsfakultetens allmänna position synes var en vetenskapligt motiverad, konservativt färga teologisk åskådning. Däremot inte fundamentalistisk. Den som kommer närmast den beteckningen är prof Carl Fr Wislöff, som emellertid varken är dogmatiker eller exeget utan kyrkohistoriker, inom vilket område ju vårt problem inte är särskilt akut.
Av vissa formuleringar - särskilt i de senaste upplagorna - i "Jag vet på vem jag tror", förefaller det emellertid osannolikt att han skulle omfatta någon ofelbarhetsdoktrin i ovan angiven mening. Skillnaden mellan Menighetsfakulteten och "de vanliga" statsfakulteterna torde närmast bestå i, att vid de senare kan även mycket radikala professorer tillsättas, vilket däremot inte är fallet vid Menighetsfakulteten. För närvarande förefaller differenserna mellan fakulteterna i Oslo, Uppsala och Lund vara relativt ringa. F d docenten i NT:s exegetik i Uppsala, Edvin Larsson, är nu professor i samma ämne vid Menighetsfakulteten, utan att någon torde vilja påstå att han är mer konservativ än sina svenska kolleger i genomsnitt.
Trots att Menighetsfakulteten alltså inte omfattar någon ofelbarhetsdoktrin och alltså skulle kunna kallas fundamentalistisk, kan dess målsättning formuleras på följande sätt: "Menighetsfakultetet ble oprettet som en protest mot en universitetsteologi, som på viktige punkter hadde brutt med den evangelisk-lutherske bekjennelse. Det gjör fremdeles bevisst front mot en teologi som strider mot skrift og bekjennelse." Men - och det är det viktiga - den hävdar denna målsättning, som väl inte borde vara svår för oss att skriva under, inte utifrån fundamentalistiska utgångspunkter utan utifrån vad man anser vara en sund historisk-kritisk bibelforskning.
Därför är alternativet en typ av menighetsfakultet ingen lösning för oss, om vi därmed menar oss kunna fasthålla vid en ofelbarhetsdoktrin. Men däremot kan Menighetsfakulteten vara en vägvisare för oss så tillvida, att den utgör ett exempel på att man kan förena historisk-kritisk bibelforskning med fasthållande av Bibeln som högsta auktoritet och läronorm.
(Att denna teckning av Menighetsfakultetens ställning är någorlunda riktig kan Styrelsens ledamöter nu själva bedöma på grundval av de utsända böckerna, fr a "Bibelsyn och Bibelgranskning", som väl nästan får betecknas som ett halvofficiellt uttryck för Menighetsfakultetens bibelsyn. Tilläggas bör, att jag inte hade läst den boken, när föredraget hölls. Dock vill jag betona, att jag inte är beredd att skriva under allt t ex i Björndalens långa artikel om GT).
b) Utvecklingen i stort, oberoende av den föreslagna utbildningen med anknytning till fakultet.
Man kan lugnt fastslå en sak: den historisk-kritiska forskningen har kommit för att stanna. Att argumentera utifrån förhållanden, som rådde före denna forsknings genombrott, är därför fåfängt. Denna forskning kan vara radikalare eller konservativare, den kan vara rent "naturalistisk" eller allvarligt räkna med en gudomlig uppenbarelse i historien, men i ingendera fallet är den förenlig med ofelbarhetsdoktrinen. Denna forsknings resultat kommer att slå igenom i allt vidare kretsar. Genom det allmänna skolväsendet ställs ungdomen tidigt inför problem, som kommer dels direkt ifrån denna bibelforskning, dels uppstår när de unga ska konfrontera Bibelns utsagor med t ex naturvetenskapliga uppgifter.
(Jag kan här komplettera min framställning med ett citat från Svensk Pastoraltidskrift, 1967:7, där den förut nämnde prof. Edvin Larsson recenserar boken "Bibelsyn og Bibelgransking": "...en position där man bortser från bibelforskningens resultat blir svårare att försvara för var dag som går. Skaran av de människor som inte ställer kritiska frågor om och till Bibeln krymper undan för undan. I det läget är det oförsvarligt att rätt och slätt repristinera - upprepa - en bibeluppfattning som hör hemma i reformationstidevarvet eller under ortodoxien. Vill man fortsätta att komma till talrs med människor om dylika frågor på saklig nivå, så måste man på ett eller annat sätt utnyttja forskningens resultat. Problemet är uteslutande: hur skall detta gå till?" Detta överensstämmer helt med min egen synpunkt.).
Vi föreställer oss att vår predikantkår är obesmittad av de här problemen. Brev och samtal under en följd av år har gjort mig övertygad om, att så förhåller det sig inte. Det är bara så att frågan varit tabuerad till den grad, att man inte öppet vågat ge uttryck för sina bekymmer av fruktan att kallas "liberal". Jag har fått tillstånd att här citera ur ett brev jag fick för ett par månader sedan. Om jag hade rätt att avslöja namnet, är jag övertygad om, att alla skulle vara eniga med mig om, att vi har få predikanter med en så fullödig biblisk och evangelisk förkunnelse och en så allmän duglighet i gärningen. Han skriver:
"En viss händelse har skapat nya problem för mig... Jag redogjorde inte närmare för vad det innebar, men i korthet var det skepsis mot Bibelns sifferuppgifter. Jag har inte kunnat undgå att läsa Bibeln som en revisor sen dess, och det finns flera sifferuppgifter som inte stämmer, t ex. 2 Sam. 24:24 jämfört med 1 Krön. 21:25 eller 2 Sam. 6:1 jfrt med 1 Krön. 12:23ff. (Anm. De av förf. citerade bibelställena avser i första fallet priset som David betalade för Araunas tröskplats. En 2 Sam. 50 siklar silver, ca 100 kr, enl 1 Krön. 600 siklar guld, ca 24 000 kr, enligt värderingsnormerna i vår kyrkobibels ordförklaringar. Det andra exemplet avser siffrorna för krigshären, som i 2 Sam. anges till 30 000, i 1 Krön. efter hopsummering, ger ca 340 000 man. Jag avstår i detta sammanhang att kommentera sifferuppgifterna. Åtminstone i senare fallet är problemet inte särskilt klart). Hela utvandringshistorien verkar siffermässigt orimlig. 600 000 män bör väl med kvinnor och barn utgöra ett följe på 2-3 millioner. De flesta GT:liga religiösa sederna fanns innan Israel tog dem i bruk hos andra folk, t ex omskärelsen, reningsceremonierna o s v. Skapelseberättelsen i Bibeln kan knappast ha kommit till utan kontakt med den babyloniska. Simsonberättelsen verkar färgad av berättelsen om den babylonsk-amoritiske solguden Shamash-hjälten, han som slår ihjäl 1000 man med en månsymbol (åsnekäke?) o.s.v.
(Jag hoppar över ett avsnitt, där han räknar upp fler omständigheter, som gör det svårt för honom att uppleva ofelbarhetsdoktrinen som riktig. Han fortsätter:)
Jag vet inte om du förstår vad jag menar, men jag orkar inte med den massiva bibeltron, även om jag anser dem lyckliga som orserverat ger hela bibelns innehåll en 100%-ig sanningshalt, även då det rör andra områden än de frälsningshistoriska. Problemets djupaste orsak hör dock närmast samman med frågan om att fortsätta som förkunnare inom Efs. Kan man göra det med gott samvete? Jag vill itne skapa dramatik omkring det här genom att ställa frågan till Efs:s styrelse... Det här är nu inget som jag predikar om. Jag försöker predika som det står och hämta tillämplningar för det andliga livet, men ändå kommer frågan: Är det rätt av dig att fortsätta, om det sällskap du tjänar upplever din tro som en styggelse?"
Om detta brev vill jag säga två ting. Tillsammans med andra vittnesbörd vittnar det om, att vi har problemet alldeles inpå oss och att vi har gjort så rätt länge, fast vi inte vågat se det i ögonen. Denne predikant är nämligen ingen som fått sina griller under min eller någon av de andra ordinarie lärarnas tid på Johanneslund utan som gått där före oss. Men dessutom visar det, hur det går, när problem får ligga och jäsa utan att dras upp i ljuset. Flera av de anfäktelsepunkter, som denne predikant nämner, kan enligt min mening ges ett både för tro och förnuft hyfsat svar. I brist på möjlighet att få dem belysta utifrån vad jag kallar en sund luthersk bibelforskning blir de till stora tros- och anfäktelseproblem.
Jag måste erkänna, att det var med viss bävan jag har aväxkt denna fråga i Styrelsen, med hänsyn till att frågan om bibelsynen tillhört de "tabuerade" frågorna. Det är därför glädjande att flera av Styrelsens ledamöter uttryckt sin glädje över att vi äntligen skulle få ta upp och diskutera denna fråga. Denna reaktion tillsammans med allt annat jag nämnt - och mer kunde nämnas - tar jag som ett vittnesbörd att tiden verkligen är mogen.
c) Problemets betydelse för vår förlagsverksamhet.
I den s k tremannakommitténs utredning yrkas på en ökad utgivning av apologetisk litteratur. Detta förslag stöddes av riksmötet. Men om förlaget för framtiden ska vara bundet av ofelbarhetsdoktrinene innebär det enligt vad jag förstår två ting:
* att den för framtiden måste avstå från praktiskt taget all utgivning av bibellitteratur av vetenskaplig prägel
* att den måste avstå från all apologetisk litteratur utom sådan av typen Arndt: "Finns det motsägelser i Bibeln?" Den torde vara till hjälp för dem som ingen hjälp behöver. För andra torde den bara sätta mer myror i huvudet, detta ttots att de två betänkligaste kapitlen utgick i den svenska upplagan.
(Efter föredraget har en person sagt till mig: Jag visste inte att det fanns så många problem i bibeln förrän jag läst Arndt).
Man kan jämföra det konservativa förlaget Tyndale Press i England (förlaget representerar IVF, motsvarigheten till SESG i Sverige) med dess förnämliga utgivning av bibellitteratur och apologetisk litteratur. Som ett försklassigt exempel kan nämnas dess The New Bible Dictionary. Men ingen tvekan kan råda om att åtskilligt i denna apologetiska litteratur vore omöjligt för oss att ge ut, därför att den inte är förenlig med den absoluta ofelbarhetsdoktrinen.
(Här vill jag tillägga, att så vitt jag förstår, skulle ingen av de fem böcker som styrelsen fått ta del av kunna utges av oss om den absoluta ofelbarhetsdoktrinen ska gälla som normerande för förlagets utgivning. Jag vill dessutom nämna, vad jag sade i den efterföljande diskussionen: "Vad jag här sagt är självfallet ingen kritik av förlaget, allra minst av förlagschefen. Förlaget har ju att följa den linje, som styrelsen auktoriserar.")
3. Problemet
Bibelsynen kan behandlas ur många synpunkter. Vad vi här ska ta fasta på är ofelbarhetsdoktrinen och ställa den i belysning av den historiska bibelforskningen.
Min avsikt är alltså närmast att referera synpunkter från denna historiska bibelforskning och ställa dem i relation till ofelbarhetsdoktrinen. Bibelforskningen representerar en bred front, från mycket konservativ till mycket radikal. Jag har ansett det riktigast att söka återge, vad jag bedömer att moderata bibelforskare skulle kunna säga i olika frågor, eftersom det är sådana synpunkter, som våra elever med den största sannolikheten möter i framtiden.
Den som något känner till problemets svårighetsgrad och vilken oerhörd beläsenhet, som egentligen skulle fordras för att nöjaktigt lösa uppgiften, anser säkert i likhet med mig själv, att jag inte är vuxen uppgiften. Men någon måste ju försöka.
För att detta föredrag inte ska svämma över alla bräddar måste jag införa en viss begränsning:
För det första: Jag kommer att lägga tyngdpunkten på GT, eftersom problematiken där blir särskilt brännande, ehuru det hade varit mycket lättare att inskränka sig till NT. För att ge någon antydan om vilka auktoriteter jag följer vill jag nämna, att jag när det gäller Israels historia fr a håller mig till John Bright: "A History of Israel" (1964). Det är den bok, som i Menighetsfakultetens "Veiledning" får det mest positiva omdömet av alla uppräknade böcker: "meget verdifull på grunn av sin strengt historiske orientering, med sann kritikk av gjengse doktriner" (s. 28).
För det andra: Jag kommer att endast i mindre utsträckning ta upp frågan om Bibeln och naturvetenskapen, även om jag inte helt kan gå förbi den. Jag utgår ifrån att ledamöterna är inställda på att få höra något om skapelseberättelsen, och skulle anse, att jag fuskade mig förbi en svårighet, om jag utelämnade den. Anledningen till återhållsamheten på denna punkt är, att frågan om motsägelser föreligger mellan Bibeln och naturvetenskapen i hög grad beror på hur man tolkar Bibelns text och dess syfte. Därför kommer inte utan vidare t ex en naturvetenskaplig teori om världens och livets uppkomst i konflikt med Bibelns skapelseberättelse, om man inte tolkar denna senare själv, som en naturvetenskaplig skildring, vilket de flesta insiktsfulla bibeltolkare är obenägna att göra.
a) Det textkritiska problemet
Att Bibelns nuvarande text inte kan vara felfri är helt klart ur textkritiska synpunkter. Däri instämmer även de mest fundamentalistiskt inriktade forskare. Detta beror på det enkla faktum att GRUNDTEXTEN, som man så ofta talar om, inte existerar, utan endast grundtexter, d v s en mängd handskriftstexter, som mer eller mindre skiljer sig från varandra. Dessa avvikelser mellan handskriftstexterna kallas varianter.
De som likväl håller fast vid Bibelns absoluta ofelbarhet förklarar därför att ofelbarhetsanspråket gäller den av Guds Ande ingivna ursprungliga texten, "the Holy Scriptures as originally given", däremot inte de senare avskrifterna, där fel insmugit sig.
Sakläget beskrivs väl av Hedegård i hans efterskrift till sin översättning (s. 645): "När böcker mångfaldigas genom avskriving är det ofrånkomligt, att felaktigheter uppstår, även om avskrivarna bemödar sig om största noggrannhet. Detta gäller givetvis även avskrivningen av de nytestamentliga skrifterna. Det är den nytestamentliga textforskningens uppgift att jämföra de olika handskrifterna, studera de gamla översättningarna, citaten från NT hos kyrkofäderna et c för att, i de fall där skiljaktigheter förekommer, om möjligt fastställa textens ursprungliga lydelse." Hedegård konstaterar också, att trots alla århundraden av textkritisk forskning finns fortfarande ingen av alla erkänd "grundtext" (s 646). Varje översättning kommer till stånd genom att översättaren ur olika synpunkter försöker bedöma vad som är den troligaste läsarten och någon visshet i bedömningen går ofta inte att uppnå.
Alla de ursprungliga handskrifterna till NT är ju förlorade. Frånsett ett fragment av Johannesevangeliet, funnet i Egypten och daterat till någon gång i början av 100-talet, är ingen handskrift bevarad från tiden före år 200. Då ska man dessutom komma ihåg att det här bara gäller brottstycken av NT. De första fullständigt bevarade handskrifterna till NT har tillkommit någon gång under 4:e århundradet.
Handskriftsmaterialet till NT är eljest överväldigande rikt. Till dags dato har registrerats 68 papyrer, 241 majuskler (hanskrifter skrivna med stora bokstäver), av vilka de viktigaste och mest kända är Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus (båda från 4:e århundradet), 2533 minuskler (dvs skrivna med små bokstäver), 1838 lektionarier (dvs texter ordnade ungefär som i vår evangeliebok). Till detta kommer citaten hos kyrkofäderna och de tidiga översättningarna.
Avvikelserna inom denna mängd av handskrifter är självfallet i bokstavligaste bemärkelse oräkneliga. John Mill, som år 1707 utgav en edition av NT, registrerade med det material han hade 30 000 varianter. De nu registrerade överstiger mångfaldigt Mills siffror. Sedan 1948 pågår ett väldigt arbete på att genomföra en fullständig inventering av alla kända varianter.
Detta låter betänkligt och är det också, om man utgår ifrån den absoluta ofelbarhetsprincipen. Men eljest är det snarare så, att mängden av handskrifter bidrar till att öka förtroendet för NT:s text som helhet. De visar nämligen klart av vilken art avvikelserna är.
Majoriteten är uppenbara felskrivningar. De är både för GT:s och NT:s del ofta av bestämda typer, som låter sig klassificeras. Några exempel: 1) man glömmer att upprepa ett ord eller en bokstav (haplografi), 2) man dubbelskriver ord och bokstäver som rätteligen skulle ha enkelskrivits (dittografi), 3) man utelämnar satser eller ordgrupper mellan två likadana ord (ögat luras och hoppar fram till det påföljande, identiska ordet, varvid det som står mellan de identiska orden faller bort), 4) en rad överhoppas (ett vanligt fel även i moderna böcker!), 5) anmärkningar till texten, som en avskrivare noterat i marginalen, sätts av en senare avskrivare in i texten. Utrymmet tillåter oss inte att exemplifiera!
Men en mindre del avvikelser är av direkt saklig natur och kan återspegla en viss teologisk färgning hos en handskrift eller handskriftsgrupp.
Sammanfattningsvis kan sägas, vad Hedegård citerar från engelskmannen Fredric Kenyon: "Ingen kristen grundlära grundar sig på någon omtvistad läsart..." (Hedegård s 647).
(forts. följer)
Inlägg
